Ja eftersom min häst har stått med en senskada på ytliga böjsenan i snart fyra månader så är det typ det ända jag tänker på. Det känns jättejobbigt att inte få rida mer än lite skritt, det är nu jag verkligen är taggad och verkligen vill satsa allt vi kan ihop.. Både han o jag blir bara äldre o äldre. Det är faktiskt rätt jobbigt att bara åka ut till stallet då jag vet att jag bara vill rida ett ordentligt träningspass men inte kan. 


Idag har jag för ungefär tusende gången suttit och läst om senskador. Det som skillde den här gången åt från alla andra 999 ggr är att jag hittade något nytt som jag inte redan visste eller inte redan läst. Att det finns ny forskning på att injecira stamceller direkt i senan. Det ska tydligen vara rätt effektivt. Tyvärr rekommenderas det att användas som behandling ca 1,5 månad efter att skadan har uppkommit - och den tiden är ju vi förbi. 

En annan tråkig sak är att när jag läser personers egna berättalser om deras hästar och deras erfarenheter av senskador så verkar de flesta ha visat positv läkning redan från böjan. Deras skador har vart utläkna relativt snabbt även om igångsättningen skedde långsamt. H har inte visat nån förbättring alls och tyvärr tror jag inte att skadan kommer ha förändrats något när vi kommer till återbesöket i september. Den ser fortfarande precis likadan ut!

LIte negativ såhär är jag allt på denna tråkiga tisdag, men men... ibland behövs det. Jag kan iaf glädjas åt att jag på eget initiativ bokat in ett "studiebesök" hos min vän som arbetar som beridare... då får jag rida :) hihi